Gå till innehållet

Landsbygdens traditionella hus

Landsbygdens traditionella hus

Hus som står pall

I ett land som Sverige där tillgången på skog har varit mycket god har liggtimmerhuset spelat en väldigt stor roll i vår bebyggelsehistoria. Liggtimringen har varit den dominerande byggmetoden i större delen av vårt land så sent som in på andra hälften av 1800-talet. Liggtimmerhuset har varit ett hus för såväl allmoge som herrskap, landsbygd som stad. På landsbygden ser man dom ofta i sin mer ursprungliga form med timret synligt. Men också i våra småstäders stadskärnor är många hus av timmer, även om timret är inklätt med panel och puts. Liggtimring är känd sedan medeltiden. De äldsta bevarande timmerhusen i Sverige är ifrån 1200-talet. Utvecklingen av byggtekniken har pågått århundrade efter århundrade och har efter hand blivit allt mer fulländad.

Liggtimmerhusets fyra väggar består av stockar staplade på varandra och i hörnen (knutarna) läggs i kors. Hak, urtagna i stockarna medför att de ligger tätt emot varandra i väggen och stabiliserar varandra i sidled. Alla delar i liggtimerhuset hålls samman genom att tungt vila på varandra. Om timmerstockarna är noga sammanfogade till varandra blir väggen tät. Ett gammalt timmerhus där stockarna under lång tid formats till varandra är ofta väldigt tätt. Rätt utförd är timmerstommen bärande, isolerande och skyddande.

Tre viktiga konstruktiva element i liggtimmerhusen är
1. Knuten som binder stockarna i hörnen.
2. Långdraget, en urgröpning på stockens undersida som kopierar underliggandestocks form och tätar fogen mellan stockarna.
3. Dymlingen och gåten som styvar upp vägg, dörr- och fönsterpartier.

Enkelstugor eller stuga med kammare har funnits sedan 1500-talet. Den består av en stuga med eldstad, kammare och förstuga. Stugan var hjärtat i huset och användes som kök, sovrum och arbetsrum på vintern. Enkelstugan har ofta använts som bostad för småbönder och arbetare eller som komplement till den större parstugan och då fungerat som bagarstuga, sommarstuga osv. Enkelstugan kunde ibland även ha en inredd vindskammare. Under 17- och 1800-talet ökade hemmansklyvningarna vilket resulterade i ett ökat antal enkelstugor. Man delade helt enkelt en parstuga i två hälfter vid ett arvskifte och gjorde två enkelstugor. Under 1800-talet var enkelstugan den vanligaste bostadsformen för allmogen.

Parstuga

Parstugan skiljer sig ifrån enkelstugan i det att en extra stuga tillfogats på andra sidan av förstuga /kammare. Parstugan är en hustyp som först förekom i det övre samhällsklasserna men blev på 1700-talet allt mer vanlig på bondgårdar i Sverige. Parstugornas utbredning har sannolikt att gör med 1734 års ByggningaBalk som säger att ”där gården så stor är” bör den också ha gäststuga. Parstugan består av kök, förstuga, kammare och sal. Under vinterhalvåret var bara köket förstugan och eventuellt kammaren uppvärmda. Salen (anderstugan) fungerade mer som förvaringsutrymme, festlokal samt bostad på sommarhalvåret. Under 1800-talet byggdes många enkelstugor och parstugor i en och en halv eller två våningsplan och då flyttades ofta salen upp i övervåningen.

Fyr- och Sexdelad plan

Under 1800-talet introducerades nya byggnadertyper. Byggnader med rum i två parallella rader med längsgående skiljeväggar blev vanliga. Nytt var också den fyr- eller sexdelade planlösningen. De fyrdelade husen hade en nästan kvadratisk form. Sannolikt har dessa byggnader släktskap med enkel- och parstugorna som byggts på med en eller två bakkamrar.